Doris & Sune i Stockholm efter röntgen.Viviane:
Nu har undret skett...eller tänk om det inte är ett under. Tänk om det är en vanlig felkälla som kan få förödande konsekvenser för varje hundägare och i synnerhet en seriös uppfödare. Och konsekvenser för HUR du kan träna din hund, OM du kan träna, mm. Konskevenser för er valpköpare, som i detta fall.
Utan tips från Susanne, STORT TACK, SUSANNE!, hade jag inte vetat att veterinärer i Sverige använder bedövningsmedel vid ledröntgen som gör att resultatet kan bli totalt missvisande. Det kan även vara så att alla råd ("spelar ingen roll hur lång tid efter valpningen när man röntgar" till "ingen idé att omröntga Doris.., m fl) jag fick av såväl SSK som SCK och SBHK antingen inte var riktigt genomtänkta, brist på kunskap eller bara slarvigt utslängda för att fortsätta "knäppa mig på näsan" . Jag som "parat en sådan ung tik......med flit....". Jag vill ju inte tro att professionellt folk inom etablissemanget gissar och straffar... att privatperoner gissar friskt det är en annan historia. Men, att det var en tjyvparning, trots flera förhindrande åtgärder, det var inget man lyssnade på. Det fanns människor med olika personliga svårigheter som var in här på Bloggen och skrev kommentarer, kommentarer som skulle gjort att de fått skämmas, varför jag inte la ut dem. Ja, man ska helst vara gjord av stål för att klara sig genom de skärseldar jag genomgick för ett år sedan. Vilket jag inte var....
Dock, planenligt tog jag kontakt med vet. Lars Audell i Upplands Väsby i vintras och lät göra en omröntgen på Doris i slutet på april i år. Ungefär en måndad senare (!) damp resultatet äntligen ner i brevlådan (efter en del telefonsamtal och efterforskningar framkom att man inte hade sett inbetalningen (lätt att bli paranoid, så säg...) ). Och gissa om jag blev glad: B på båda höfterna.
Nu återstår endast en kamp till i denna tjyvparning. Jag tror du vet vilken. Återkommer i den frågan.
Nu återstår dock den stora sorgen att inte kunna ta några fler valpar efter Doris. Det var ju en fin avelstik jag önskade och planerade för. Denna underbara, fantastiska hund, som skulle kunna gå hur långt som helst. Och som var en sådan otroligt duktig liten valpmamma för sina 8 små, tots sin unga ålder. Känns lite snopet och sorgligt.
Nu har jag definitivt bestämt att inte tävla med mina hundar...vi tränar som vanligt på hemmaplan, och lite andra träningsmoment, men tävling blir det inte.
Such is life.
Jag är ändå så oerhört lycklig att ha min lilla härliga Doris.
