72. Vinnaren Iska

Mariah:
Tack för vinsten! Passar bra i höstmörkret.

Doris & Sune:
Bra att reflexbandet passade. Vill passa på att påminna om att nu är den farligaste tiden ute för oss hundar och våra hussar och mattar. I synnerhet om vi går på eller i närheten av någon väg. Särskilt kvällstid. Mörkret är kompakt, billyktorna kanske smutsiga liksom vindrutan, vägen bitvis isbelagd, vilket den även kan vara dagtid. Så, snälla, ta på ordentligt med reflexer, både ni vappsar och alla i er familj. Vår mamma har tänkt skaffa var sin sele till oss att pröva i stället för reflextäcket. Om ni inte sett det på våra bilder så har vi året runt alltid en reflex runt halsen. Ifall vi skulle komma ut på vägen av misstag (säg "katt"), så vi är vana. Kanske inte så tjusigt men vi känner oss alla lite säkrare då.
Ha det gott i hösten med alla goda lukter...Mmmm.
Nospussar till er alla från mams o papps.

71. Nu är tävlingen klar....och valpen är ....

.............

Hej allesammans!
Nu är den spännande tävligen avgjord. Den valp som hittade sin egen plats under mamma Doris och den valp som redan som liten alltid försökte skapa sig ett eget rum och ALLTID ville gå egna vägar, mina damer och herrar, den förtjusande söta, charmiga, busiga, kreativa, alltid på G, ISKA, eller som jag fortfarande vill säga: Betty Boop. Hon är en Betty Boop. Kanske inte så mycket nu men förr när hon hade öronen i kors över pannan var hon en kopia av sin serienamne. (Nåja, seriefiguren BB hade ju inte sin ö r o n i kors i pannan, däremot sina mörka lockar...) Och hjältar är de båda.

GRATTIS ISKA och din matte, MARIAH. En liten sak kommer med posten.

ISKA tränas med klicker och gå gärna in på länkarna här bredvid och klicka på någon av ISKA´s . När du sedan är inne i YouTubes värld kan du söka på chefenhemma. Då får du upp alla hennes länkar. Inte bara att du får se en charmiga ISKA, de är också instruktiva om du vill se hur klicker inlärning går till.
Så nu MUSSE får du ligga i om du vill fortsätta vara YouTubes Superstar....

Vi lägger in lite bilder på ISKA, de flesta från valpträffen i juli i år. Utom den sista...

70. TACK ALLA VALPFAMILJER ! Och här kommer en klurig fråga! till alla läsare...

Doris & Sune:

Ett mycket stort TACK till alla er mattar och hussar som mätt, vägt och fotat era valpar på härsan och tvärsan och skrivit fantastiska berättelser om era "små"! De "små" som blivit riktigt stora nu. Och fortfarande är just.... valpar. Lätt att glömma bort. Det är verkligen roligt att få följa er alla. I synnerhet som många av våra små bor alldeles för långt bort ifrån oss i vårt avlånga land. Och vi har ju inget eget körkort...
Till våren när vi har nästa valpträff här i ORRVIKEN, då hoppas vi att ALLA ni fantastiska familjer kan komma. Tänk så roligt att träffas tillsammans med ett nytt spännande hund-program.
I somras befann sig mammas datorn på semester, och vi har ju ingen egen dator, så det blev inga inlägg. Däremot ska vi framöver tillsammans med mamma lägga upp lite sommarminnen med bl a en liten rapport från den valpträff som var i juli. Vi har haft en hel del skoj i sommar. Just det!

Nu har vi äntligen fått tillbaka vår räknare på bloggen...

Kolla in bilden ovan när det är matdags och valparna är 18 dagar gamla. Nu kommer den kluriga frågan:
Vem är det av valparna som ligger under alla andra och vars ben och svans är det enda man ser? Den som först gissar rätt får en liten hemlig hundpresent på posten.
Klicka på "Kommentera" här under och skriv ditt svar. Skriv också namn och adress i ditt svar så jag ser vem du är.

Alla COOLACOLLIES-läsare är välkomna!

Tass-o-nosspuss
från
Doris&Sune

69. ALEX / Obelix och schäferflickan PASCHA i Jämtland

ALEX 18 augusti 2009



















Du min stora söta bamsevalp!
Dig jag kallade Biffen. Bamsen. 7:an. Du fick oxå heta Tjuren Ferdinand pga att du hade en en rejäl tjurnacke när du var riktigt liten och var lugn och sävlig. Och säkert fler namn jag inte riktigt minns. Kärt barn har många namn. Du såg ut som ett litet troll. Tjock, tjock päls och alldeles rund. Du var lite pipig under dina första veckor, din storlek till trots, så jag gick ofta och bar dig mot mitt hjärta. Då tystnade du och somnade. Du var snabb att lära dig redan då. Och plats tog du med storlekens självklarhet bland dina syskon. Men du ville lika ofta ligga för dig själv när du skulle sova. Förmodligen för att du hade tjockast päls av alla och fort blev för varm i högen med de andra. Obelix blev ditt namn för att du var stor, snäll, glad, godmodig och en riktig hjälte.

När ni började bli så stora att ni fick gå ut om dagarna så var du den förste att lära dig att klättra över kompostgallret i "hundgården" inne. Så vem kom emot mig på morgonen i hallen om inte Alex? (Och Iska förstås!) För först ville du vara. Och lägga din långa nos i allt nytt och spännande skulle du.

Den dagen när Malin, Håkan och Simon kom och tittade på er valpar, regnade det och det var blött och smutsigt på bakgården. Men det blev kärlek vid första ögonkastet med dig. Och lyckan var gjord när det efter andra provet visade sig att din päls var av rätta sorten för en allergiker.

När du flyttat hem till din familj sa det ofta pling i min mobil, pling, pling, på kvällarna. Bilder på "Lill-prinsen" dök upp på mms:n. Alex som är på utflykt, leker med Simon, ligger i soffan, är på kurs, leker på gräsmattan, åker båt. Alex i alla tänkbara situationer. Det var så roligt att följa dig på vägen ut i livet. Och att din familj älskade dig av hela sitt hjärta var inte att ta miste på, ett klart understatement. De kunde ha gått genom eld för dig.

Sista gången jag såg dig var dagen före den hemska dagen. Vi träffades på en parkeringsplats och du var pigg och sprallig och livsglädjen fullkomligt lyste ur dina ögon. Jag minns att jag sa att du var så vacker och välproportonerad och något om att det började bli dags med utställning.

Sedan....ja, det kändes helt ofattbart. Svårt att förstå. Omöjligt att ta in. Jag sköt upp min semesterresa en dag, bara grät och grät. Jag hade ju levt med dig så tätt inpå i nästan tre månader. Kunde aldrig tro att jag, gamla mänskan, skulle reagera så starkt.
Men så var det.
Din familj och jag har pratat mycket om vad som hände, vilket har känts enormt befriande.

Tack Alex för att jag fick träffa dig!

Och nu jag blev verkligen glad när din familj ville vara med oss igen och skriva några rader här om dig på Bloggen.


ALEX´s FAMILJ:
Hej alla Coola-Collies-Vänner!
Som ni alla vet finns vår fina Alex inte längre här hos oss, utan han är numera en ängel,
och jag är helt övertygad om att vår Lill-Prins är den vackraste ängeln, och pigg och glad, nyfiken, envis och vansinnigt gullig charmar han alla han möter, där han nu befinner sig....

De två veckorna efter 19 augusti var de klart värsta i våra liv.

Och den 3 september kom vår granne över till oss, han stod inte ut med att se oss längre, han skickade upp oss till Hundskolan i Sollefteå, där vi fick hämta hem en 5-årig schäfertik på foder. Hon är alltså en avelstik, och hennes valpar har varit bra men få, nån har visst blivit polishund. Och Pascha, som hon heter, har verkligen hjälpt oss igenom vår sorg på allra bästa sätt, hon är den vackraste schäfer jag nånsin har sett, och den snällaste! Så den som säger att man inte ska ta en ny hund tätt inpå en förlust av en annan, den personen håller jag inte med. Vi fick lugn i magen igen, paniken försvann långsamt, och vi kunde gå vidare/framåt.

Vi tänker fortfarande på Alex varenda dag, såklart, men vi gråter inte varje dag längre, och mycket är tack vare Pascha, och att vi har någon annan att ta hand om, leka med, gosa med, motionera med.

Pascha är 60 i mankhöjd, och väger 29kg.

Ta hand om er och era vackra hundar,
hälsar vi från ett höst-vackert Torvalla By i Jämtland,
// Malin, Håkan, Simon och Pascha

68. SONJA / Blondie (1:an) som bor i LULEÅ

Hallå, hålla!
Det är Sonja från norraste norr uppe i Luleå som anropar alla coolacolliesdiggare!
Jo, vi har björnar på gatorna här!)

Är en långbent, smal och stilig tjej, må ni tro:
Jag är 60 cm hög och väger 23 kg.
Jag gör som de tvåbenta modellerna, är sparsmakad med vad jag sätter i mig. Fast egentligen är det mängden jag äter som jag är väldigt noga med. Räknar kalorier, ni vet.
Men hittar jag nåt riktigt smarrigt ute så åker det ner utan att jag funderar nåt närmare över det. Carpe Diem. Den egenskapen lär jag ha gemensamt med mina syskon. Och min mamma, förstås.
Morgonpigg. Glad. Lättlärd. Busig.

Min kära husse Kalle skrivit och berättat lite mer om mig, som jag gärna delar med mig av. Eftersom han inte hittar igen sin kamera (studenter, ni vet...) så får ni nöja er med dessa bilder så länge. Det lär nog bli flera (när kameran dykt upp igen):












Hej

Då kan man ju fundera på vad man kan skriva om Sonja, eller snarare vars man skall börja. Nått som jag märkt och även till och från får anledning att beklaga mig över. Är att hon är en väldigt morgonpigg dam. Det är sällan jag kan sova
längre än till 6, oavsett om det är helg eller vardag. Det spelar inte heller någon roll ifall vi tar en långpromenad sent på kvällen, hennes inbyggda väckarklocka ringer ändå alltid några minuter före sex. Jag får trösta mig med att hon är fullt nöjd med att ta en kort promenad runt kvarteret och sedan inte har nått emot att sova några timmar till.

Inte heller är hon överdrivet matglad, godis i all ära men mat kan hon inte riktigt förstå behovet av. Det är nästan som om hon mer ser det som ett tillfälle att leka än nått annat, extra tydligt blir detta när vi sover över hos mina föräldrar och hon då får två andra hundar att äta frukost tillsammans med. Sonja, som ärter klart långsammast, börjar med att sprida ut sitt torrfoder på
golvet och har sedan fullt upp med att skällande vakta det för hundkamraterna, ett beteende som inte helt uppskattas av fortfarande sovande familjemedlemmar.

Utöver dessa två egenheter finns det dock inget ont att säga om den lilla damen. Ute är hon för det mesta lös och håller god uppsikt över sin husse. Vid de tillfällen man tror sig kunna lura henne genom att snabbt vika av och gömma sig bakom ett stort träd får alltid samma utgång. Endast några sekunder senare hoppar hon glatt fram och tycks undra vilka fler upptåg och lekar vi kan roa oss åt. Lek verkar vara det bästa belöningssystemet jag kan använda när vi är ute
och går och hon tar ofta ett eget initiativ till detta.

Extra roligt tycker hon att det blir när hon är tillsammans med bästa hundkamraten Sam, som är mina öräldrars jämngamla dalmatinervalp. Med Sam kan Sonja leka hur länge som helst, de omväxlande brottas, leker tafatt eller har dragkamp om någon pinne eller upphittat föremål. Hennes intresse för lekkamraten visade sig inte minst under valpskolan då Sonja mitt under pågående övning, tog upp en leksak och rusade tvärs över planen för att bjuda in Sam till den pågående leken. Men utöver detta lilla snedsteg uppförde hon sig exemplariskt under alla kurstillfällen, även om övningar i att passera andra människor med hund utan att få stanna och hälsa var besvärliga.

Sonja är mycket kontaktsökande och håller mycket noga uppsikt på vad husse håller på med när vi är ute. Det gör att det aldrig är några problem att ha henne lös när vi går i skogen. Vi brukar även ofta leka en kontaktlek som går ut på att jag tar Sonja på min ena sida och sedan går i sicksack, byter tempo och tvärstannar om vart annat. Sonja har blivit så bra på denna lek att hon numer kan följa mig som ett klistermärke efter benet, det är sällan hon tar mer än något steg innan hon upptäcker att jag bytt riktning eller stannat och snabbt söker sig till sidan igen. Sonja tycker att denna lek är så kul så att hon även tar egna initiativ till den och kan glatt springa fram till mig när vi är ute och går och ställer sig vid min sida och tittar uppfodrande upp på mig.
En annan lek eller aktivitet som Sonja finner mycket nöje i är att vi hittar på oväntade saker när vi är ute och går. Ifall husse springer ut i skogen och klättrar upp på en stor sten blir hon överlycklig och springer glatt efter och bestiger samma sten.

Vänliga och varma hälsningar
Kalle

67. CIA / Mimmi Pigg (3:an) från Sorsele

HEJ, HEJ, HEJ ALLA NI KORTIS-ÄLSKARE! Här kommer jag, CIA!
























Jo, och jag kommer från Sorsele uppe i Lappland. Jo, men visst. Nej, jag kan inte samiska. Tyvärr. Ska gå kurs så småningom. Just nu går jag Allmänlydnadskurs med min husse och jag får så mycket beröm. Hoppade över 1:a klass, som begåvade barn gör.... :-) Nja, inte riktigt sant förstås, fast jag gärna vill tro det. Snarare var det så att, som det är i glesbygd, att det är glest mellan hundkursutbuden.

Nu ska ni till att börja med få mina mått:
Höjd över fjället, nej jag menar över havet: 58 cm
Vikt: 19 - 20 kg

Så jag är alltså en riktig ståtlig långbent tjej (brås på min favvo-pappa) Kanske jag skulle bli modell? Fast det är förstås det där tjafset med mina öron....förstår inte vilka konstiga ideal det ska vara, tycker min favvo-pappa är stiligast när han tappat sina "örhängen".....vilket han gjort när jag bodde över hos min gammelfamilj med mamma Doris och pappa Sune förra helgen. Det är från den lill-semestern de här första bilderna kommer.

Min matte kommer att skriva lite mer personligt om mig snart, när hon kommer loss från sitt jobb. Hon kommer nog bl a att berätta om den allra första gången jag träffade Norrlands Cesar Millan, Paul, och hans norrländska hundar.....det ni!






































































Mamma, JAG och pappa

66. HOBBE (5:an) som bor i HACKÅS i Jämtland

God dag, goddag alla jag känner och inte känner, alla mina vänner!

Eftersom jag bor i en fin och anrik gammal prästgård har väggarna satt sina spår i mitt språkbruk, ska ni veta. Precis som i mitt uppförande. Och inte blir det sämre av att mina matte och husse arbetar och talar många språk....Ja, ni kan ju tänka er allt jag ska lära mig... :-)
Jag är dock bäst på hundspråket i vår familj, så det så. Men de lär sig snabbt.

Livet skola hindrar mig förstås inte från att busa runt i vår fantastiska trädgård när helst jag får lust -och möjlighet- till det....
Jag är bra på mycket bl a på att motionera min husse...

Jag är en kraftull stilig kille, nästan i klass med brorsan Biggles faktiskt:
Höjd: 63 cm och Vikt: 28 kg


Här under, efter alla tjusiga bilder på mig, har min husse berättat mer om mig i familjen.
































































LIVET MED HOBBE

Kärt barn har många namn och fastän Hobbe heter Hobbe, så får han även tilltalas Hobbes, Hobbson, Hobelix, Hobbse, vännen mm (bild 1a). Han kom till den gamla prästgården i Hackås i slutet av maj och verkade trivas med sin nya miljö där han tog farstubron i anspråk. Härifrån skaffade han sig utsikt över världen och poserade för fina kort. Som syns av de två första bilderna (1 och 2), har Hobbe hunnit växa en del under sommaren och väger numera 28 kilo och är 63 cm i mankhöjd (kan nämnas i förbifarten att husse har gått ned 5 kilo under samma period).

Mestadels av sommaren har vi varit ute i trädgården (vi har 6 000 m2 så det finns en del att göra och gott om utrymme) där Hobbe har fått röra sig fritt och har numera lärt sig att hålla sig inom tomtgränserna, för det mesta — så var det inte alltid från början, förstås. Häromdagen lade han sig ned vid den nyplanterad rönnhäck med tassarna på plantorna och kroppen innanför tomtgräsen iakttog han grannens idoga arbete med att skörda potatis. Som syns av bilderna har Hobbe funnit sig till rätta bland blommor och bin.

Under tiden som har gått har vi förstått att Hobbe är de tidiga morgons hund. Att får ligga till halvsju får man betrakta som en sovmorgon. Väckningar med puss, stött och lite gnäll kan påbörjas från kl. 5 och framåt. Själv är jag ingen anhängare av allt för tidiga morgon, men jag tar mig ändå iväg ut på våra promenader till kyrkan eller till stranden, eller runt grannens travbana för att slutligen hämta tidningar och sedan gör i ordning frukost åt oss tre, Hobbe, Solbritt och mig. Belöningen för dessa tidiga morgontimmer är fantastiska naturupplevelser när de första solstrålarna träffar Oviksfjällen i deras, sommar-, höst- eller vinterdräkter; eller när sjön ligger stilla och blank framför oss och vi kan tillbringa en stund i rofylld tystnad; eller att höststormen har drivit upp vågor som slår mot strandstenarna och dånar upp till huset; eller helt enkelt tillbringa en gemytlig stund med Hobbe.

Häromveckan ville Hobbe upp och ut redan kl.2 på natten. Han hade ätit något olämpligt så vi gick ut i trädgården för att han skulle kunna göra ifrån sig i den lilla skogsdungen vi har nära huset. Natten var frostkall och himlen stjärnklar. Omgivningen badade i det kyliga, skarpa ljuset av fullmånen. Eftersom Hobbe var pigg, bestämde vi oss för att kasta frisbee i månsken och under några minuter ägnade han och jag oss åt vår lek i trädgården, bara vi två och rymden. Under tiden tänkte jag även på de många övriga fina stunder jag har upplevd i månsken — i Himalaya, på Kilimanjaro, i Jämtlands fjällvärld. Det var ett fint och minnesvärt ögonblick tillsammans.

Eftersom Hobbe är med oss hela tiden blir det så att vi hittar ett naturligt sätt att umgås. Ibland utvecklas kommunikationen så att det blir de små rörelserna, låga visslingarna och tysta kommandon som utnyttjas. Inomhus har Hobbe sina givna ställen där han lägger sig medan vi är hemma, under skrivbordet medan jag jobbar, bakom Solbritt när hon jobbar hemma, på mattan i vardagsrummet eller på sin kudde i hallen när vi kopplar av eller på mattan i hallen på övre våning på morgonen medan han väntar på att gästerna ska vakna till liv. Tycker han att livet är för trist får man en stöt med nosen eller en tass, eller så kommer ett huvud och lägger sig i famnen medan sorgsna ögon beder om uppmärksamhet.

Våra promenader rör sig naturligt efter sjön eftersom den ligger alldeles nedanför huset. På dessa turer kan Hobbe vara utan koppel och oftast uppstår lydnad naturligt i ömsesidig förståelse medan vi går. Ibland blir kontakten så fin att det bara behövs en liten gest för att åstadkomma en riktändring — det är roligt att se när Hobbe tycker vi skall ta en annan väg än den vi hade tänkt oss. Han brukar ha rätt, det blir roligare. När vi följer stranden kan vi antigen ta stigen, eller går över stock och sten vid strandlinjen. För det mesta föredrar Hobbe den senare och på det viset får han träna balans, smidighet och, ibland simförmågan. På vissa sträckor på våra promenader följer vi bilvägar och där fordras mer disciplin och även koppel. Ibland går jag över järnvägsbron vid Billstaån. Fallhöjden är cirka 30 m och här tycker Hobbe om att trippa på slipers (tyvärr inga bilder på detta — jag är mest upptagen med att hålla koll på mig själv och Hobbe).

Några fjällturer har vi hunnit med. I juli var vi på Tieknippen i Bydalen och i september gick vi Dromskåran i samma område. När vi gick till Blanktjärnarna i Vålådalen tyckte inte Hobbe att hängbron över Vålån var någon höjdare. Efter mycket om och men bestämde han sig att det var bättre att simma över Vålån än att utmana hängbron. På vägen hem däremot, gick han faktiskt över bron, med lite uppmuntran från Solbritt. Hobbe har lärt sig simma i Storsjön båda i Hackås och vid Solbritts sommarställe nära Trångsviken (bilderna 9 och 10 är tagit där). Vi har även varit i Storulvån och gått på utflykt där vi träffade på renar utan intermezzo.

En av höjdpunkter i Hobbes liv är när kompisen, boxern Angus, kommer på besök. Då blir det full fart timme efter timme tills de båda ligger helt utslagna. Häromdagen var Hobbe så trött efter ett Angus besök att han knappt orkar leka med en ny bekantskap vi träffade på vår dagliga promenad.

Nu har Hobbe hunnit bli sju månader och börjat lyfta på benet. Han har blivit en stor, stillig kille och har mognat enormt under sommaren. Snart är vintern här och vi blir tvungen att tillbringa mer tid inomhus — dags då för lite mer intensiv mental träning och föreberedelser för några fjällturer till våren.
David

65. KELU / Flash (8:an) från Brunflo

Tjena allihop!
Det är jag som är den sistfödda.
"Flashan".
Coolast i gänget.
Den lugnaste....
Den.....
Ja, alla stora ord du kan hitta passar mig :-)

Jag väger 20 kg, är slank som en vidja..
Min höjd över havet är 57 cm.



Nu vill min goa matte berätta mera om mig här nedan under bilderna:

Här kommer hon: Kelu/ Flash eller 8:an som hon kallades när hon var pytteliten och såg ut som en miniflodhäst. Hon flyttade in till vår flock bestående av matte, husse, Moa Border collie och Maiko Bordercollie/Golden och har anpassat sig mycket bra. De tre tikarna kommer fantastiskt bra överens och har sina lek- och jaktstunder varje dag. 7 månader gammal är hon en stilig tjej: 57 cm över manken och väger 20 kg.

Kelu har från början haft ett naturligt självförtroende och ett sätt att kritiskt betrakta en under höjda ögonbryn. Tålamod och nya insikter har det blivit för hennes matte. Det här är ingen hund, som man ryar och skriker på, utan här gäller balans och fullkomlig rättvisa. Hon är öppen och social mot andra människor, men hennes djupare vänskap måste både jag som matte och andra göra sig förtjänta av! Första tiden var hon lite ”kylig” i sättet, men är numer ett plåster på sin matte, ska ligga tätt intill och märker direkt om matte är på väg ut, utan henne. Hon har ett utpräglat sinne för TID och kan säkert klockan! Det går inte att slarva med mattider, promenadtider, hälsa-på-tider, husses tider för då har man genast en lång nos som puffar på handen och ett par förebrående ögon som bränner sig in i en som laserstrålar. Hennes mest personliga drag är att hon kan ”prata”. Då menar jag inte gnäll och skall utan långa invecklade skalor av hummanden, brummanden och formade ”ord”. Har ni sett videos på You Tube med de talande hundarna så förstår ni vad jag menar!

Hon älskar mat och äter alla sorters frukter och bär och det blir mest godis som får bli hennes motivationshöjare när det gäller lydnadsträning. Hon är lite sävlig i sättet och funderar gärna en stund innan hon utför ett moment. ”Jag gör det här med bibehållen värdighet. Bara så du vet, matte” säger hon och ger mig en överlägsen blick. Det är tänkt att vi ska tävla åtminstone lydnad nästa år och det kan nog bli en utmaning. Just nu har hon en tonårsperiod då platsliggningen inte fungerar. Hennes vardagslydnad och inkallning har däremot blivit mycket bättre med hjälp av en salig blandning av klicker och större krav. Jag känner mig trygg med att ha henne lös; hon respekterar ett nej, vänder och kommer tillbaka även om det inte är med högsta hastighet. Vi har börjat spåra också och hon är lugn och stadig i spåret och löser alla problem galant!

Hon är inte riktigt vän med sin kropp ännu – lite ranglig och osäker som en älgkalv. Men hennes värdighet och utstrålning kan man inte ta miste på. Pappa Sune upp i dagen!

64. MUSSE PIGG (2:an). Bor i Stöde i Jämtland

Hej alla collielovers!
Om ni inte sett det förut så kan jag meddela att jag är " YouTubes-mesta-kortis ", utnämner mig härmed själv till det. Överbevisa mig om ni kan! Kolla på länkarna här bredvid. Minst "10 minuter härligt Musse-spring...
Och min matte och husse är jättebra på att filma mig, och då filmar jag oxå..... :-)
Eftersom jag förmodligen är en lättviktare när det gäller den fysiska vikten bland mina syskon så gäller det att visa framtassarna på annat sätt :-) Sen sa man när jag var valp-bäbis att jag var så nätt och söööt. Det tycker jag själv fortfarande fast nu har min gullighet mer och mer övergått i en slank och vacker figur jag har nu även fått ett tjusigt manligt drag över mig, se bara.
OK då, här kommer mina mått:
Vikt: 19 kg
Mankhöjd: 55 cm - 56 cm

Jo, jag går ju på kurs nu och det är riktigt häftigt. Min matte o husse säger att jag är bäst och att jag gör stora framsteg för varje gång. Matte och jag är nu sugna på att göra någon fortsättning, rapportering eller.....ja, i alla fall något där vi kan ha kul tillsammans med andra och där vi får lära oss nya saker.

Husse och matte säger:
Musse älskar leverpastej och viker inte en tum från oss om han vet att vi har det med oss. Trippar bredvid oss och tittar på oss hela tiden med bedjande ögon. Att söka rätt på pastejbitar som ligger ute på gräsmattan är skoj och framförallt gott. Sitter så fint och väntar tills jag lagt ut bitarna och jag säger sök. Då blir det fart på honom ,nosen i marken och springer runt.

Det bästa Musse vet är att få busa med Bosse, en terrier som är jämngammal med Musse.

63. ISKA / Betty Boop ( 6:an ) bor i Skövde, så klart...

Hej allesammans!

Jag är 55 cm hög.
Jag väger 20 kg
Smärt och smidig, eller hur?


Om ni minns så var jag busigast av alla oss syskon när jag var liten babyvalp, "Betty-Boopan", om ni minns...och det lär ni väl göra. Nu har jag mognat och mina matte har kämpat med mig för att jag ska kunna gå att ha i möblerade rum. Nåja, riktigt så farligt har det väl inte inte varit, men jag har tärt hårt på hennes tålamod många gånger. Nu är jag ju nästan vuxen...och betydligt mera förståndig....

Jag är en alert hund och väldigt nyfiken av mig. Så när jag hör något ute eller ser att vår katt går ut så rusar jag till fåtöljen i vardagsrummet och hoppar upp i den för att se vad som händer där ute. När någon i familjen går ut genom dörren står jag där och vinkar "hej då".
Jag mår bara bra och det är både kul och utmanande att gå på unghundskursen. Jag är duktig och gör bra ifrån mig. På söndag ska vi testa apport. Jagär jätteduktig på att hämta när vi är hemma så jag tror inte det ska vara några problem för mig.....
Nu ska vi ut och lägga spår...

Psst! Min matte berättar mer om mig efter bilderna här under....

Iskas matte:
Iska har påbörjat sin unghundskurs och vi har hunnit gå tre gånger. Det är jättekul och hon gör väldigt bra ifrån sig. Än så länge..peppar peppar har jag inte kommit hem med gråten i halsen som jag kunde göra efter valpkursen vissa gånger då damen inte alls behagade att lyssna på mig.

Iska är fortfarande väldigt "krävande" av mig som förare under träningen. Hon går gärna upp i varv när hon ser de andra hundarna men inte så att det är okontrollerbart. För när jag sätter igång med kontakten i början av passet så lyssnar hon helt och fullt på mig. Instruktören är väldigt nöjd med Iskas och min kontakt! Hon skäller en del under dessa pass framförallt mot sluten, därför har vi lärt in "skall" nu så att vi sedan kan lära in "tyst", nu är det bra... Tränaren/instruktören tror att Iska kommer att vara en helt annan hund om 1 ½ år. Det brukade tydligen vara så med collies att de lugnar sig.

Fast jag gillar i och för sig att hon är så pigg och alert och nyfiken på allt. Det är hennes charm som jag såg första gången jag träffade henne.

Iska har fått spåra en del och hon tycker det är väldigt roligt. Hon märker på en gång när det är dags och jag tar på selen. Hon blir så "på hugget" att hon stressar upp sig och slarvar i spåret. Hon hittar alla pinnar men går upp med nosen för ofta och har för bråttom. Det tog jag upp på träningen sist och då kom vi fram till att jag skulle ta på selen lite då och då utan att det händer något. Så att Iska inte förknippar selen med spårning. Fast jag tror i och för sig att hon är klokare än så. Hon VET när det är spårdags :-) Jag har filmat en snutt och lagt på Facebook men jag vet inte hur jag ska göra för att du ska få se (om du inte finns där kanske?)... . Tror den blir för stor att skicka på mail. Jag ska lägga den på hemsidan när den är klar.

62. BIGGLES (4:an )som bor i Västerbotten

HEJ DÄR!
Först, störst och ...hm...nåja, bäst jag inte säger nåt mer...ni andra lär väl vara lika tjusiga som jag gissar jag....vi är ju släkt....hm...

Jag är 64 cm i mankhöjd (nej, jag ska inte bli nån miniponny! :-) och jag väger 30 kg. Brås nog på min morfar.....Och visst är är mina ögon ganska lika hans och mamma Doris´s?
Mina bästa kompisar är katten Sobella och hästen Kajsa.

Jaa, men visst är jag både ståtlig och stilig!?

Min matte har oxå skrivit sin berättelse om min tid här uppe. Läs den efter bilderna som följer här nedan.



















































































































Tjena morsan och farsan och alla syskon
Och ni som läser om oss "kortisar"
Korta i rocken är vi då inte
Även om vår päls, hör till den lätsammma korthårsvarianten

Nu har min matte mätt mig Och tro det eller ej,men jag är redan 64 cm hög.
Matte säger ofta till mig att jag är en ståtlig och stilig kille Som springer och hoppar som en hind
Inte för att jag vet vad det nu är för nåt Men på mattes röst hör jag att det är något bra i alla fall
Gillar mat gör jag Och äter allt jag får och kommer över och lite till
Men vadåå Det förstår ni väl att jag behöver ,som jag växer
Min kompis Sobella Katten ni vet Hon får ligga i mattes skrivbordslåda
Det vill jag oxå Då säger matte att det inte går Att jag är alldeles för stor
Så jag får ju inte ens försöka I fotöljen får jag ju plats När jag knycklar ihop kroppen
Finge jag bara prova,så skulle matte minsan få se att jag oxå ryms i lådan
När jag envisas För jag är envis när jag vill något Då säger matte med skarp röst
Den där rösten som jag inte gillar ,för då vet jag Att då menar hon allvar
Då säger hon att jag får ju sova i sängen bredvid hennes På en egen kudde
Och att Sobella oxå behöver få lite uppmärksamhet
Då brukar jag jaga henne ett extra varv,när vi kommer ut sen Bara för att ge igen lite

Ni vill väl förstås veta vad jag kan och lärt mig
Sitt har jag varit jätteduktig på länge Jag kommer för det mesta när matte ropar på mig
Ibland har jag ju fullt upp med att utforska något Då hör jag inte meddetsamma när hon ropar
När matte säger till mig att stanna på gården Då hon måste gå över vägen för att hämta Kajsa
Så gör jag det Sitter där och väntar tills hon kommer tillbaka
Kajsa är en häst och min andra kompis Vi tycker om att springa ikapp
Jag är inte skraj för henne längre Fast jag passar mig ändå För hon är ju större än mig
Så kan ligg och leta rätt på saker Som matte gömt
Men allra roligast är det att leka kurragömma med matte Hon är inte särskilt duktig
på att gömma sig Jag hittar alltid åt henne Hur hon än försöker dribbla bort mig
Det finns några saker jag inte gillar Sen vi flyttade hit Och det är att åka bil
För vägarna här är mycket krokigare och avståndet längre När vi skall åka in till stan
Och hälsa på mattes barn och barnbarn, samt mina andra kompisar
som bor där. Puma Aqva Ricco Fast det är så roligt att träffa dom
Så vill jag ändå inte kliva in i bilen frivilligt För jag blir åksjuk...
Sen har matte ett stort bekymmer till med mig Jag vill inte att hon klipper mina klor
Fast hon försöker på alla sätt och vis att få mig att gå med på det VÄGRAR jag i sten
Så måste jag erkänna en sak till Jag gillar att bära och samla på mig saker/prylar
Matte blir inte alltid så glad över det Särskilt när hon inte hittar åt det hon behöver
Som skor,bh,sockar osv Som jag ibland burit ut...
Lite får hon väl tåla Jag är ju bara 7 månader än
Vaktar och skäller gör jag ibland För här ,där jag bor finns alla möjliga sorters djur
Som björn,älg,räv, rådjur,bäver ,en massa olika sorters fåglar Så det gäller att vara redo
och ha koll Och så människor som kommer eller går förbi förståss
Mitt lynne tillhör den gladlynta sorten Jag menar livet är ju härligt
Att få träffa nya människor
Fast jag får inte uttrycka all min glädje, på mitt sätt att visa den
För jag får inte hoppa Matte har skvallrat till grannarna
och bett dom säga ifrån,när jag skall till att hoppa, för att visa min glädje
Jag försöker verkligen låter bli Men det är inte lätt skall ni tro
När man har så mycke glädje inombords
Matte älskar mig Det vet jag För det både säger och visar hon ..
Fast från början hade hon tänkt skaffa sig en lite mindre hund Men så fick hon syn på mig
Och blev förälskad Så då var det klippt som hon säger
Och att hon aldrig har ångrat sig en endaste minut..
Vi är ett team hon och jag Sobella och Kajsa
Nu ser jag fram emot att få läsa och se bilder på ER syskon
Du Viviann Hur hög var min morfar ??
Ser att jag är lite lik både min mamma Doris och pappa Sune
En stor blöt puss från mig till er alla och matte hälsar med en Kram

61. HÄR ÄR VI TILLBAKA IGEN......DEN COOLA FAMILJEN, 7 MÅNADER ÄR VI NU!

VALPARNA:

Hej! Här kommer vi igen....vi busiga boys and girls.....

Nu är vi 7 månader och börjar bli häftiga coola tonåringar. Vi kör moppe och hänger med kompisarna så fort vi får chansen. Vi har nu blivit vägda och mätta och fotograferade på längden och tvärsan, puh vad slitigt att "stå fint"...

Och vad ska allt det här stöket vara bra för, tro? Jo, det sägs att gammelmamma vill se hur vi artar oss och hur vi utvecklas, vilka som har ståndöron, vilken slags päls vi har, hur våra "vinklar" ser ut, vilken "attitude" vi har (som är så modernt nu för tiden), mm, mm. Ja, ja, fånigt är det i alla fall. Men nu kör vi så det ryker....

Och nåt fel på självförtroendet hos oss är det inte, det kommer du snart att märka...

Vi har blitt så stora och det har hänt så mycket i våra korta liv att vi får ett helt inlägg var.
Vi har hunnit tappa våra mjölktänder, gått på kurser och lärt oss en massa nytt, lärt oss simma, varit ute o rest, skaffat oss (o)vanor, lärt oss en massa nya ord, lärt oss göra olika konster, upplevt spännande saker och fått massor av kompisar, två-som fyrbenta.

Tyvärr har vi även mist vår pigge, roliga och mysiga "storbrorsa" Alex....så nu är vi bara 7. Han var ju den som var störst av oss när vi var små. Det är så sorgligt och smärtsamt. Mest för hans egen familj naturligtvis som fortfarande saknar honom så oerhört mycket. Men även för gammelmamma och vår mamma & pappa som inte heller får se honom mer och se honom växa upp. Han finns i alla fall kvar som ett ljus i allas våra minnen...

"The show has to go on", finns sorgesamt inget annat val...och här kommer vi nu! Inlägg 62 - 68.



ALEX