65. KELU / Flash (8:an) från Brunflo

Tjena allihop!
Det är jag som är den sistfödda.
"Flashan".
Coolast i gänget.
Den lugnaste....
Den.....
Ja, alla stora ord du kan hitta passar mig :-)

Jag väger 20 kg, är slank som en vidja..
Min höjd över havet är 57 cm.



Nu vill min goa matte berätta mera om mig här nedan under bilderna:

Här kommer hon: Kelu/ Flash eller 8:an som hon kallades när hon var pytteliten och såg ut som en miniflodhäst. Hon flyttade in till vår flock bestående av matte, husse, Moa Border collie och Maiko Bordercollie/Golden och har anpassat sig mycket bra. De tre tikarna kommer fantastiskt bra överens och har sina lek- och jaktstunder varje dag. 7 månader gammal är hon en stilig tjej: 57 cm över manken och väger 20 kg.

Kelu har från början haft ett naturligt självförtroende och ett sätt att kritiskt betrakta en under höjda ögonbryn. Tålamod och nya insikter har det blivit för hennes matte. Det här är ingen hund, som man ryar och skriker på, utan här gäller balans och fullkomlig rättvisa. Hon är öppen och social mot andra människor, men hennes djupare vänskap måste både jag som matte och andra göra sig förtjänta av! Första tiden var hon lite ”kylig” i sättet, men är numer ett plåster på sin matte, ska ligga tätt intill och märker direkt om matte är på väg ut, utan henne. Hon har ett utpräglat sinne för TID och kan säkert klockan! Det går inte att slarva med mattider, promenadtider, hälsa-på-tider, husses tider för då har man genast en lång nos som puffar på handen och ett par förebrående ögon som bränner sig in i en som laserstrålar. Hennes mest personliga drag är att hon kan ”prata”. Då menar jag inte gnäll och skall utan långa invecklade skalor av hummanden, brummanden och formade ”ord”. Har ni sett videos på You Tube med de talande hundarna så förstår ni vad jag menar!

Hon älskar mat och äter alla sorters frukter och bär och det blir mest godis som får bli hennes motivationshöjare när det gäller lydnadsträning. Hon är lite sävlig i sättet och funderar gärna en stund innan hon utför ett moment. ”Jag gör det här med bibehållen värdighet. Bara så du vet, matte” säger hon och ger mig en överlägsen blick. Det är tänkt att vi ska tävla åtminstone lydnad nästa år och det kan nog bli en utmaning. Just nu har hon en tonårsperiod då platsliggningen inte fungerar. Hennes vardagslydnad och inkallning har däremot blivit mycket bättre med hjälp av en salig blandning av klicker och större krav. Jag känner mig trygg med att ha henne lös; hon respekterar ett nej, vänder och kommer tillbaka även om det inte är med högsta hastighet. Vi har börjat spåra också och hon är lugn och stadig i spåret och löser alla problem galant!

Hon är inte riktigt vän med sin kropp ännu – lite ranglig och osäker som en älgkalv. Men hennes värdighet och utstrålning kan man inte ta miste på. Pappa Sune upp i dagen!