66. HOBBE (5:an) som bor i HACKÅS i Jämtland

God dag, goddag alla jag känner och inte känner, alla mina vänner!

Eftersom jag bor i en fin och anrik gammal prästgård har väggarna satt sina spår i mitt språkbruk, ska ni veta. Precis som i mitt uppförande. Och inte blir det sämre av att mina matte och husse arbetar och talar många språk....Ja, ni kan ju tänka er allt jag ska lära mig... :-)
Jag är dock bäst på hundspråket i vår familj, så det så. Men de lär sig snabbt.

Livet skola hindrar mig förstås inte från att busa runt i vår fantastiska trädgård när helst jag får lust -och möjlighet- till det....
Jag är bra på mycket bl a på att motionera min husse...

Jag är en kraftull stilig kille, nästan i klass med brorsan Biggles faktiskt:
Höjd: 63 cm och Vikt: 28 kg


Här under, efter alla tjusiga bilder på mig, har min husse berättat mer om mig i familjen.
































































LIVET MED HOBBE

Kärt barn har många namn och fastän Hobbe heter Hobbe, så får han även tilltalas Hobbes, Hobbson, Hobelix, Hobbse, vännen mm (bild 1a). Han kom till den gamla prästgården i Hackås i slutet av maj och verkade trivas med sin nya miljö där han tog farstubron i anspråk. Härifrån skaffade han sig utsikt över världen och poserade för fina kort. Som syns av de två första bilderna (1 och 2), har Hobbe hunnit växa en del under sommaren och väger numera 28 kilo och är 63 cm i mankhöjd (kan nämnas i förbifarten att husse har gått ned 5 kilo under samma period).

Mestadels av sommaren har vi varit ute i trädgården (vi har 6 000 m2 så det finns en del att göra och gott om utrymme) där Hobbe har fått röra sig fritt och har numera lärt sig att hålla sig inom tomtgränserna, för det mesta — så var det inte alltid från början, förstås. Häromdagen lade han sig ned vid den nyplanterad rönnhäck med tassarna på plantorna och kroppen innanför tomtgräsen iakttog han grannens idoga arbete med att skörda potatis. Som syns av bilderna har Hobbe funnit sig till rätta bland blommor och bin.

Under tiden som har gått har vi förstått att Hobbe är de tidiga morgons hund. Att får ligga till halvsju får man betrakta som en sovmorgon. Väckningar med puss, stött och lite gnäll kan påbörjas från kl. 5 och framåt. Själv är jag ingen anhängare av allt för tidiga morgon, men jag tar mig ändå iväg ut på våra promenader till kyrkan eller till stranden, eller runt grannens travbana för att slutligen hämta tidningar och sedan gör i ordning frukost åt oss tre, Hobbe, Solbritt och mig. Belöningen för dessa tidiga morgontimmer är fantastiska naturupplevelser när de första solstrålarna träffar Oviksfjällen i deras, sommar-, höst- eller vinterdräkter; eller när sjön ligger stilla och blank framför oss och vi kan tillbringa en stund i rofylld tystnad; eller att höststormen har drivit upp vågor som slår mot strandstenarna och dånar upp till huset; eller helt enkelt tillbringa en gemytlig stund med Hobbe.

Häromveckan ville Hobbe upp och ut redan kl.2 på natten. Han hade ätit något olämpligt så vi gick ut i trädgården för att han skulle kunna göra ifrån sig i den lilla skogsdungen vi har nära huset. Natten var frostkall och himlen stjärnklar. Omgivningen badade i det kyliga, skarpa ljuset av fullmånen. Eftersom Hobbe var pigg, bestämde vi oss för att kasta frisbee i månsken och under några minuter ägnade han och jag oss åt vår lek i trädgården, bara vi två och rymden. Under tiden tänkte jag även på de många övriga fina stunder jag har upplevd i månsken — i Himalaya, på Kilimanjaro, i Jämtlands fjällvärld. Det var ett fint och minnesvärt ögonblick tillsammans.

Eftersom Hobbe är med oss hela tiden blir det så att vi hittar ett naturligt sätt att umgås. Ibland utvecklas kommunikationen så att det blir de små rörelserna, låga visslingarna och tysta kommandon som utnyttjas. Inomhus har Hobbe sina givna ställen där han lägger sig medan vi är hemma, under skrivbordet medan jag jobbar, bakom Solbritt när hon jobbar hemma, på mattan i vardagsrummet eller på sin kudde i hallen när vi kopplar av eller på mattan i hallen på övre våning på morgonen medan han väntar på att gästerna ska vakna till liv. Tycker han att livet är för trist får man en stöt med nosen eller en tass, eller så kommer ett huvud och lägger sig i famnen medan sorgsna ögon beder om uppmärksamhet.

Våra promenader rör sig naturligt efter sjön eftersom den ligger alldeles nedanför huset. På dessa turer kan Hobbe vara utan koppel och oftast uppstår lydnad naturligt i ömsesidig förståelse medan vi går. Ibland blir kontakten så fin att det bara behövs en liten gest för att åstadkomma en riktändring — det är roligt att se när Hobbe tycker vi skall ta en annan väg än den vi hade tänkt oss. Han brukar ha rätt, det blir roligare. När vi följer stranden kan vi antigen ta stigen, eller går över stock och sten vid strandlinjen. För det mesta föredrar Hobbe den senare och på det viset får han träna balans, smidighet och, ibland simförmågan. På vissa sträckor på våra promenader följer vi bilvägar och där fordras mer disciplin och även koppel. Ibland går jag över järnvägsbron vid Billstaån. Fallhöjden är cirka 30 m och här tycker Hobbe om att trippa på slipers (tyvärr inga bilder på detta — jag är mest upptagen med att hålla koll på mig själv och Hobbe).

Några fjällturer har vi hunnit med. I juli var vi på Tieknippen i Bydalen och i september gick vi Dromskåran i samma område. När vi gick till Blanktjärnarna i Vålådalen tyckte inte Hobbe att hängbron över Vålån var någon höjdare. Efter mycket om och men bestämde han sig att det var bättre att simma över Vålån än att utmana hängbron. På vägen hem däremot, gick han faktiskt över bron, med lite uppmuntran från Solbritt. Hobbe har lärt sig simma i Storsjön båda i Hackås och vid Solbritts sommarställe nära Trångsviken (bilderna 9 och 10 är tagit där). Vi har även varit i Storulvån och gått på utflykt där vi träffade på renar utan intermezzo.

En av höjdpunkter i Hobbes liv är när kompisen, boxern Angus, kommer på besök. Då blir det full fart timme efter timme tills de båda ligger helt utslagna. Häromdagen var Hobbe så trött efter ett Angus besök att han knappt orkar leka med en ny bekantskap vi träffade på vår dagliga promenad.

Nu har Hobbe hunnit bli sju månader och börjat lyfta på benet. Han har blivit en stor, stillig kille och har mognat enormt under sommaren. Snart är vintern här och vi blir tvungen att tillbringa mer tid inomhus — dags då för lite mer intensiv mental träning och föreberedelser för några fjällturer till våren.
David