97. 1 år! GRATTIS KELU (Flash) !

Hej!

Tänk att det redan gått ett år sedan Kelu kom till världen! När hon kom till oss var hon bara en liten ”kålmask” i ena soffhörnet – idag får hon ta till hela soffan om det ska bli bekvämt! Idag är hon en stor hund, nästan 62 cm över manken.

Det är mycket som har förändrats den senaste tiden. Kelu har blivit ”dam” som med värdighet – åtminstone för det mesta - glider fram med typiskt fjädrande colliesteg. Efter löpningen verkar hon ha mognat en hel del och för sig mer självmedvetet. Alla kroppsdelar passar ihop och hon snubblar inte längre över sina tassar. Vi tycker att hon är en rasande stilig tjej, även om öronen står rätt upp.

Flocken med de tre systrarna har vuxit ihop och blivit oerhört harmonisk. Kelu vet att hon är yngst och betygar genast sin vördnad för de äldre när det behövs. Moa – den äldsta border collien – har på ett oväntat sätt funnit sig i Kelus lite flamsiga framtoning och ofta kan man hitta dem liggande tillsammans i husses och mattes säng med varandra som huvudkudde. Maiko – blandisen – som bara är tre år är fortfarande en härlig lekkompis och här är det fritt fram att slänga varandra i backen och grina brett och lyckligt över det!

Det inte blivit mycket tränat vad gäller tävlingsträning på ett tag, men däremot har vardagslydnaden blivit så mycket bättre. Visst måste Kelu med stolt hållning demonstrera att hon visserligen lyder, men att det går lite långsammare än på border collie-vis. Hon vet att man inte rusar fram till vare sig folk eller fä, även om hon gärna galopperar ”på stället” när vi ska gå förbi människor och hundar på trottoaren. Efter att vi bytt hallgolv ( efter ett stort ombyggnadsarbete från hennes sida ) har korkmattor oh annat golv fått vara ifred. Någon enstaka gång lyckas hon ”tappa ner” nosen på ett frestande lakanshörn och snuttar en stund, innan matte kommer rusande och grälar. Det verkar också som om mattes sängmadrass kan klaras från att behöva bytas ut. Det var länge sedan vi möttes av gula skumgummibitar i sovrummet efter att hon fått vara ensam…

Hon har också blivit ett riktigt ”matteplåster” på senare tid - älskar att kramas och komma rusande mot en och vänligt greppa ens hand och berätta hur trevligt vi har tillsammans. Kelu är en riktig pratkvarn! Jag vet inte om man ska beskriva det som en grizzlybjörns rytande (fast vänligt) eller som en sjöelefants brölande (fast gulligt) eller den där hårige Chewbaccas i Stjärnornas krig märkliga talkonst (fast mer melodiskt). Hur som helst är hon mest talför på mornarna – stackars grannar – och på kvällarna under TV:s bästa programtid. Matte tycker förstås att det för det mesta är trevligt att snacka en stund, men husse är inte lika road. På kvällarna till kvällsfikat börjar proceduren med att förflytta skor från hallen till vardagsrummet. Alla mina hundar har haft en period av de här försäljningsmetoderna. Någon gång har man stuckit åt henne en godbit för att hon varit så söt, när hon kommit kånkande på en stövel och efter den lyckade försäljningen har vi nu samtliga skor och stövlar samlade vid kaffebordet. Maiko låtsas inte om, att hon också har gått igenom samma skoperiod, utan blänger bara ogillande på henne.

Bortskämd? Inte då. Matte flyttar så gärna ut på sängkanten, så att Kelu kan ligga som ett klistrat frimärke mot hennes kropp och vila huvudet i hennes knäveck. Visst sitter hon som ett ljus (tillsammans med Maiko) och väntar på att få slicka tallrikar efter måltiderna, men vad har man hundar till om inte för att skämmas bort? Bestämd med mattider och sista kvällskisset är hon också och behagar man inte ”lyda” kommer det långdragna pratandet…

En rar, vänlig, skojfrisk och vettig hund – det är hon vår Kelu!