Hej! Det e Sune som skriver. Jag har här något riktigt roligt att berätta, som jag lovade på nyårsafton. Nyårslöften, ni vet hur det brukar va med dom.....Men jag tycker jag har skälig anledning till dröjsmålet.
Vi skulle ju åka hem den 1:a januari egentligen. Det det dröjde längre innan vi kom iväg. Dels p g a vädret men även på p g a andra orsaker. Dorran och jag skulle packa in våra saker i bilen. Sovmaddrasser, filtar, leksaker, koppel, reflexvästar för varma dagar och ullfodrade reflexvästar för riktigt kalla dagar, mediciner (jag har i alla mina tjusiga hopp gjort illa en av mina sporrar på höger framben), mm, och sist men inte minst, en hel säck Standardt E (det lågkolhydratiga hundkrubbet, ni vet). Vi e ju inte världens mest organsiserade par heller....så det tog lite tid för oss. Men jag hoppas ni har överseende med min tidsoptimism.
Jo nyheten e att jag i mellandagarna var på utredning på Strömsholms Djursjukhus minsann, i dagarna två.
Första dagen fick jag träffa veterinär Linda som tog blodprov, lyssnade länge, länge på mitt hjärta, jag fick stå på en hög bänk och bli klämd på (inte alls tokigt faktiskt...), vet Nils kollade mina ögon, -igen, mm. Och det var fullt med snyggisar (och så killar förstås) där i väntrummet, må ni tro. Olika färger, olika stora, olika pälsar, olika sinnelag, olika känslor och olika lukter...feromoner heter det visst...Urspännande! En del av hundarna var rädda, några coola (som jag), några hade ont, några haltade.
Andra dagen fick vi starta supertidigt från där vi då bodde, två timmars resa igen i mörkret. Vi skulle skrivas in vid halv 8 på morgonen!! Ingen mat -igen! Och den dagen fick jag vara där inne ensam, utan mamma. Det gjorde mig ingenting, man e väl en cool collie.........Jag blev sövd, och det var däremot lite läskigt må jag säga. Men alla var så snälla och gulliga med mig. De gjorde en magnetröntgen på min hjärna. Mamma gick utanför och rullade tummarna och drack massssssor med kaffe, gissar jag. (Hon brukar dricka kopp efter kopp när hon e orolig). Inge bra. Jag har sagt till henne, men tror du att hon lyssnar.
Sent på eftermiddagen väcktes jag från sövningen.....lite läskigt det oxå faktiskt, ganska yr i luvan var jag. Se på bilderna. Men vad spelade det för roll, mamma blev jätteglad sedan hon pratat med min röntgenveterinär. INGENTING fanns vare sig i mitt huvud eller någon annan stans som kunde tyda på något fel. Jag är förmodligen superfrisk.......
Nästa vecka ska vi få hela slutresultatet och vi får tillsammans med vet Linda fundera över om det är någon idé att fortsätta utredningen på mig. Jag återkommer då.
Bilderna här är från Strömsholmsbesöket och sista bilderna är när jag på lite vingliga fyra ben kommer ut till mamma sista dagen...
Nu vill jag och min familj önska er en riktigt fin och rolig Trettondagshelg med många hund-snö-änglar och gott krubb!
Er
Sune
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar